Annica Carlsson Bergdahl har djupintervjuat fängelsedömda kvinnor på några av landets kvinnofängelser. I timmar fick hon förmånen att lyssna till deras berättelser.

”Vi går igenom metallbågar, säkerhetskontroller, vart vi än ska inom anstalten. Dagliga visitationer av rummet, vissa dagar vänder dom upp och ner på allt. Då känner jag mig liten, smutsig på något sätt. Regelbundna urinprov. Vi får röka två cigg om dagen, rumsnumret står på ciggen vakterna delar ut.
En frukt, en gång om dagen, tidigare fick vi två, finns inte tillräckligt med personal för att dela ut både morgon och kväll, säger dom är anledningen. Tydligen omöjligt att ge oss två frukter vid ett tillfälle. Om viljan finns hos ledningen går det förstås att lösa.

I början retade jag upp mig på alla knasiga regler men inser att det inte hjälper.

Så jag sväljer.”

Om skammen över att ha sårat, mördat, förstört.
Om att tvingas vara avskild från sina barn och sin familj.
Om att vara inlåst i åratal.
Om jungfrusilens frälsning och missbrukets helvete.
Om det ständigt närvarande våldet.
Om stigmat att vara kvinna och kriminell.
Om tjuvheder.
Om brott och straff och nåd.
Men också om drömmar, hopp och vilja till förändring.

En av kvinnorna svarade på frågan Vem är du? Jag är en människa.
Det blev bokens titel.