Annica Carlsson Bergdahl har djupintervjuat fängelsedömda män på några av landets fängelser.
14 män i åldrarna 22 till 61 år, dömda till allt från två år till livstids fängelse.
I boken möter vi dem och deras erfarenheter av kriminalvård och dess motsats, av svek och drömmar, av förbrukade möjligheter och sociala klyftor.
Men också strimmor av hopp och obändig kraft att ta sig ur sina tidigare destruktiva liv.

Jag är också en människa består av röster som aldrig hörs i den offentlighet som kräver längre strafftider och fler fängelser.

”För den som vill fortsätta den kriminella banan är varje volta värd sitt pris. En person som inte är med i ett nätverk kommer garanterat vara med i ett när han blir fri.”

”Fängelsestraffet är inte avskräckande. Snarare något att skryta om, unga killar gör grejer för att hamna i fängelse, en ryktesboost.
tack och lov är jag inte liten nu, jag hade varit en av de ungarna som sagt ja till uppdrag.

”Alla är på sin stig i livet.
Gäller att hitta sin.
Jag har gått vilse många gånger.
Nu vet jag, jag har bestämt mig.
Jag är hellre hemlös, utan pengar och mat … än att begå brott igen.
Nästan att jag hellre mister mitt liv.”

”På ett sätt är jag glad att jag höll i kniven, det låter sjukt, men nu när jag vet att killen klarade sig utan bestående men.
Jag är jättetacksam att jag åkte in, vill inte ens leka med tanken på vad som annars hänt mig, gått åt helvete, varit död.
En sån jävla resa jag har gjort.
Jag har fått utvecklas i musiken under min tid här, skriver, texter, melodier …
Musiken har räddat mig.
Så många gånger jag har varit nära att skada folk, men istället för att slåss har jag gått iväg och spelat, även när jag har tråkigt, är ledsen eller orolig.
Det lugn haschet gav mig, ger musiken idag. Drömmen är att leva på musiken.”

(Några röster ur boken)